Även om jag inte vill misstror jag stundtals människan. Läser just nu Kvinnoorkestern av Fania Fenelon. Utvalda kvinnor från förintelselägret Birkenau har ”turen” att bli invalda i kvinnoorkestern. De spelar för dem som anser sig ha rätten att ta andras liv. De spelar för de dödsdömda, de som på grund av sin religion och sitt sätt att leva, inte anses värdiga att leva.
Och hur mycket jag än läser om andra världskriget, om Hitler, om nazismen så förstår jag inte.
Vad händer när vi börjar ifrågasätta alla människors lika värde? När vi inte längre anser att människolivet är okränkbart.
Vem ger dig rätt att ta en annan människas liv?
Tankarna går till händelserna i Paris och till elevernas frågor. De vill precis som jag också förstå. Vi behöver få känna trygghet i , känna framtidshopp och tilltro. Jag måste våga möta deras frågor och inge trygghet. Även om jag inte har alla svar.
Jag kan säga: – det börjar i hjärtat hos oss alla, i vår egen livshållning till vårt eget och till andras liv. Att ta sig tid att ställa sig själv frågor som: Vem vill jag vara? Vad vill jag stå för? Vilka värden är viktiga för mig?
Och samtalen behöver fortgå hela tiden, inte tystas ner. När frågorna kommer måste vi fundera över vilka människor vi vill vara.
Jag vill fortsätta tro på en vackrare och medmänskliga värld.
