Det finns numera stunder i livet då jag känner mig nöjd. Jag ser mitt liv i perspektiv och ser till hur samhället och världen i stort ser ut och då kan jag känna stor tacksamhet för att jag har det som jag har det.
Jag är inte rik på pengar, men jag är rik på så mycket annat.
Självklart är jag inte nöjd med hur orättvisorna ser ut i världen eller med flera av de missförhållanden som jag anser präglar vårt samhälle. Men jag har alltmer börjat inse att en människa kan inte göra allt, men alla kan göra något.
Tidigt lades stora bördor på mina axlar. Jag fick ta ansvar jag inte var mogen för. Länge kände jag mig aldrig tillräcklig, varken med mig själv eller med mina prestationer. Länge var jag missnöjd. I takt med tilltagande ålder vidgas perspektiven, de små sakerna, som inte är självklara har blivit så viktiga.
Och, ja! Jag tror faktiskt det är så att för att verkligen kunna bidra till att göra skillnad och för att kunna ge till någon annan, så måste man känna att man duger. Tillåta sig att vara nöjd emellanåt helt enkelt.
