Att offra familjen för sin egen framgång

När jag läste Nelson Mandelas biografi ( en av dem), som jag för övrigt också skrivit en del om i inlägget Betydelsen av mening, fick jag en djupare inblick i Mandelas inre lojalitetskonflikt. Var det värt att kämpa för människors lika värde, en kamp som innebar att den egna familjen fick ta stryk? Personligen tycker jag att hans reflektion är mycket sund. Samvetet finns där och han måste förhålla sig till det.

När jag snart närmar mig femtio års ålder kan jag säga att jag försonats med min barndom. Från ett kritiskt reflekterande och ifrågasättande har jag landat i en acceptans av att det blev som det blev. Kanske också för att jag idag är mer medveten om svårigheterna i att vara förälder.

Föräldraskapet har bestått i för mig, att vara en närvarande förälder. Jag har gjort fel, inte alltid kunnat leva upp till övermänniskoidealet som barn kan ha av sina föräldrar. Jag har valt att lägga min tid på mina barn istället för att till exempel göra en chefskarriär. Det är inget jag ångrar. För mig har det varit rätt. Jag har känt smärtan i barndomen, velat skona mina barn från den. Idag ser jag att smärta kan jag aldrig skona dem från helt och hållet. För det är livet alltför komplext.

Vilka skador frånvarande föräldrar kan ge sina barn finns det många litterära exempel på. Som exempel kan ges Jan Myrdals bok Barndom där författaren beskriver freds- och kvinnosakskvinnan Alva Myrdal, hans mamma, som en kylig, intellektuell och rationell mamma med föga kärlek och empati för sin son. Detsamma beskriver den svenska författaren Cecilia Gyllenhammar i sin bok En spricka i kristallen.

Jag frågar mig egentligen vad det är att göra något stort. Är det något som många ser, som gör att man blir en betydande och mäktig person? Men vad händer då med dem som verkar i det lilla, den som kan hålla barnet

Idag tänker jag på små vardagliga händelser som är enormt vackra. Kanske är det just dem vi behöver se mer utav.