Ibland uppstår tomheten. Att då inte vara rädd för den, för tråkigheten, tristessen.., invänta istället vad som komma skall.
Att vara i ögonblicket, att invänta ögonblicket, kanske låta döden få vara närvarande en stund.
Att vara i en existentiell gränssituation gör mig mer medveten om att varje stund är lika viktig, okränkbar.
Att befinna sig i landet mellan närvaro och förlust, en skör hinna.
Att finna och förnimma värmestrålar människor emellan. Det äkta som uppstår i genuina möten.
Att vara, att inte tillrättalägga.
Att vila också i otryggheten, ett lugn, en kravlöshet…. oskyddad och sårbar.
