Världen är skakad. Vi människor står utelämnade och sårbara. Händelserna i Paris berör oss alla.
Det finns de som anser sig ha rätt att ha makten, som inte förmår se sig själva som dem de egentligen är, vanliga enkla människor med behov av att älska och bli älskade.
Jag kan inte se att det kommer något gott ur fanatism, ur tanken att det finns endast en sanning. För mig är den tanken mycket främmande. Jag är, precis som många med mig i de västerländska demokratierna, skolad i tänka själv, att kritiskt reflektera och att granska olika argument innan jag tar ställning. Hårdhet, våld och övergrepp ser jag som en oförmåga, ett handikapp. För det krävs lyhördhet, känslighet, och ömsinthet för att vara människa.
När vi utser oss själva till att vara mer än andra då är vi riktigt farligt ute. När vi tar andra människors liv, då dör vår mänsklighet och värdighet.
Först när vi inser att det är värdefullare att älska och bli älskade än att ha makt, först då föds vår mänsklighet. Ur maktbegär föds ingen genuin kärlek.