Vem sitter inne med sanningen? Du, jag eller vi tillsammans? Kanske har du också stött på dem? Människor som tror sig ha de rätta svaren och som dogmatiskt, fanatiskt och frenetiskt hävdar dem. Jag värjer mig mot dessa människor. Har alltid haft svårt för de som tror sig så bestämt veta. Jag tycker det är viktigt att samtalspartnern får inta en självständig och prövande hållning.
Jag ställer mig frågan hur vi möter varandra och vilken form av möten jag vill vara en del i. Därför att det handlar om hur vi ser på oss själva och på varandra. Som en följd av detta funderar jag på tonen som präglar de samtal jag är en del i.
Vem sitter inne med sanningen?
Du, jag eller vi tillsammans?
Är det du eller jag som har det rätta svaret? Handlar allt om att vinna? Är det kanske istället möjligt att komma fram till en sanning som vi båda kan enas kring?
För hur närmar man sig kunskap? Genom ödmjukhet? Eller vad tror du?
Jag värjer mig för dogmatismen. Därför väljer alltmer noga vilka jag vill samtala med. Med ålderns rätt och egentligen gäller detta nog alltid; rätten att leva sin sanning. Leva sin sanning, är det möjligt?
Och med den frågan kommer jag in på beskäftighet och viljan till makt. Ja, du vet de där som vill slå in sin sanning i en. Då tar jag avstånd. Ingen har rätt att slå in något i någon annan. Varje människa har rätt till sitt förhållningssätt till livet.Saknas den viljan i en relation kan det vara läge att ta paus och i vissa fall avsluta relationen.
Jag tror att närma sig kunskap kan man göra genom att vara nyfiken på ett positivt sätt och framförallt lyssnande, inkännande. Ödmjukhet och respekt är också viktiga bitar för att nå kunskap för mig.
Kram/Anna-Karin