Blir lika full av förundran varje gång. Första gången jag köpte en orkidé förstod jag inte hur en så oerhört vacker blomma kunde överleva i en så liten kruka fylld med endast små torra jordklumpstenar och med rötterna ivrigt klättrande utanpå.
Än mindre förstod jag att den skulle blomma om och om igen. Ett klipp längst ner vid blomsterstängeln när blomningen var över sedan tid för blomman att vila. Så jag gjorde så.
Så en dag började en ny liten stängel krypa fram för att strax skjuta fart. Snart kom knopparna och blomningen började bli verklighet. Denna livskraft!
Jag njuter var gång jag ser mina orkidéer blomma. Så mycket att de väcker min lust att fånga dem med akvarellpenseln. Så kan jag ta mig tid att se och lyfta det som är vackert.
