Hur hinner du med allt du gör är ett påstående jag får emellanåt. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta det, är det beröm eller ska jag skuldbelägga mig själv för att jag inte slappar tillräckligt? Eller missar jag något viktigt? Jag vet mycket jag missar, men det är jag inte intresserad av. Jag har inte så mycket tid kvar tänker jag så jag prioriterar mycket, ja väldigt mycket faktiskt. Till och med så mycket så jag stundtals kan bli riktigt krass.
Jag är en skapande människa. Skapandet gör att jag överlever. Mina känslor behöver komma till uttryck genom ord, musik och i bild. Så det är så att skapandet är en form av terapi för mig, något jag gör för att jag behöver det, för att det är roligt.
Kanske är jag inte riktigt klok, skapande människor är inte alltid det. Då får jag bjuda på det. Jag arbetar ju som lärare och det tar mycket tid, mitt engagemang i mina elever. Men när jag skapar då är jag fri, ja det är ungefär som barnens lek. Mycket kritik kan man ha gentemot sina föräldrar, men tillgången till barnet inom mig har jag kvar. Likaså livsglädjen. För mig är skapandet och livsglädjen nära sammanbundna, därför hinner jag med, därför orkar jag. Och stora barn frigör också tid. Ja, mina barn, att de finns gör mig så glad så de gör att jag orkar. Och en fantastisk man som uppmuntrar, stöttar och tycker mina kreativa projekt är spännande.
Hur hinner jag med? Jag älskar strukturer och att planera inom många olika områden. För att inte tala om strategier, det tycker jag är riktigt roligt, ett skapande i sig. Arbetar mycket med notisar, sätter upp mål och delmål, arbetar långsiktigt och talar inte om alla mina mål. Jag vet vart jag vill, sorterar bort sådant som tar negativ energi, strävar efter att fokusera på det som jag tycker är viktigt som ger energi och som gör mig livsglad. Och korsbefruktar i alla led. Olika verksamhetsområden skapar ofta synergier genom berikande relationer och ny kunskap som kommer mig själv och andra till del. Har jobbet sugit för mycket negativ energi har jag emellanåt haft möjlighet att ta lite tjänstledigt.
Får se hur länge jag orkar. Jag har också en gång gått in i den berömda väggen. Kanske händer det igen? Den främsta orsaken till att det hände var att jag levde efter andras förväntningar. Idag strävar jag efter att lyssna inåt. Vi får se om det håller. Just nu lever jag. Vem har mer än stunden?
Ödmjukheten inför livet bär jag ständigt med mig och en stark vetskap, en insikt jag fick tidigt i livet, att mattan när som helst kan ryckas bort under mina fötter.
Så ser det mycket ut? Ja, bakom finns en genomarbetad strategi och arbetar man långsiktigt med den, med små ,små steg i taget då ser det efter ett tag mycket ut.
