Tyst, i poesins värld anar jag den, nyansen som finns där mellan raderna...

Tyst, i poesins värld anar jag den, nyansen som finns där mellan raderna. I sammansättning av ord. Det outsagda försöker sägas så som jag förnimmer, stundtals ser det, som läsare och som skribent. Poesin frigör min innersta längtan efter svar, tröst, igenkänning, gemenskap och värme.

Så tar jag ännu ett steg i mitt skrivande när jag i dagarna påbörjar den skrivkurs som ska leda mig ännu några steg in i poesins värld. Poesins värld, som vaggar in mig i rytmer och klanger som emellanåt lyckas slå an djupa strängar i mitt allra innersta. Inte alla kan hantera den, min lyhördhet, min längtan efter nyanser och djup i en värld där så mycket ska vara effektivt, rationellt och leda till synliga mätbara resultat. Genom musiken, poesin, skapandet och skrivandet blir jag levande, mänsklig.

Anar nyansen mellan raderna

En av de poeter som ligger mig allra närmast hjärtat är Karin Boye. Följande välkända rader ur Härdarna (1927) är några jag ofta återkommer till:

” Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”

Dikten bär titeln ”I Rörelse” och innehåller ytterligare några strofer.

Min hud är full av fjärilar

Att finna de ord som sätter sig inpå huden är en verklig konst. Se här, följande rader ur Karin Boyes dikt ”Min hud är full av fjärilar” ur diktsamlingen För trädets skull (1935):

”Min hud är full av fjärilar, av fladdervingar – de fladdrar ut över ängen och njuter sin honung….”

Det finns en tydlighet, en känslighet för livets sårbarhet i Karin Boyes diktning som griper tag i mitt hjärta. Det är som om hon förmår sätta ord på livets förgänglighet. Hon gör på ett sätt så livet, också när det är outhärdligt, kan få en mening i att det får uttryckas vackert. Så befann hon sig också där, nära den existentiella smärtan som tyvärr ledde till hennes alltför tidiga bortgång.

Talar till djupet

Om Karin Boye är den poet som ger mig igenkänning på djupet och sårbarheten så är Evert Taube en skald som kan ge mig livsglädjen. Med lätthet och underfundighet skrev han visor som talar till djupet av den svenska folksjälen. Såsom i ”Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng. Solen står på Orrberget. Sunnanvind brusar……..” ur ”Sjösala vals”. Likaså Bellmans epistlar slår an de toner i mitt inre så livsglädjen brusar upp, ”Vila vid denna källa” är en kär favorit. ”Hvila vid denna källa,Vår lilla Frukost vi framställa: Rödt Vin med Pimpinella Och en nyss skuten Beccasin.”(ur N:o 82 Fredmans epistel).

Glädje, sorg, vemod… genom musik och poesi får våra känslor ta gestalt. Så binder de konstnärliga uttrycken oss samman, men ställer också krav på att vi behöver lyssna på vad de vill säga. Vi behöver lyssna mellan raderna. Ofta är det just där som det allra viktigaste sägs.

Några avslutande ord i all sin enkelhet

Sjung för mig, sånger att dansa, att få skratta till, i all min enkelhet som människa ge mig lov att bara finnas till.

Läs för mig, ord som tröstar, lägger sig som balsam över min själ, i all min sårbarhet som människa ge mig kraft att räcka till.