Vardag, rutiner, det finns en tjusning i det.
Framför mig ligger en dag med elevmöten, fackmöte, lektioner och fortbildning, en intensiv dag med andra ord.
Alltfler dagar ser ut så, det finns lite tid för eftertanke och reflektion. Tänker ibland på om skolan förvandlats till en fabrik, ett resultat av vårt mätsamhälle? Ja, snarare vårt sätt att mäta då.
Minns i början av lärarbanan då det fanns tid för dröjande elevsamtal. Det var en hel del som hände i dessa samtal. Nu ska grupperna effektivt paketeras för att få utbildning till lägsta möjliga kostnad. Vilken kunskapssyn speglar det? Och i förlängningen, vad lever en sådan kunskapssyn till?
Hoppet är det sista som överger människan. Jag fortsätter tro på förändring av förutsättningarna för läraruppdraget. Det är därför jag ännu är kvar i yrket. Det har börjat se lite ljusare ut. De politiska tongångarna är annorlunda. Nu är vi många som också vill se handling och resultat.
