Hösten 1994 började jag som gymnasielärare på Kungsmadskolan i Växjö. Det är nu i höst exakt tjugo år sedan. När jag nu blickar tillbaka kan jag se att en hel del har förändrats samtidigt är mycket sig likt. Att arbeta som lärare innebär en ständig utveckling också för en själv som person. Nya människor, nya sammanhang, nya ämnen.Ingen dag är den andra lik. Att undervisa är att inspireras och inspirera, mötas och upptäcka. lära nytt och lära om.
För några år sedan började budgetåtstramningarna i skolan. Jobbet var inte lika roligt längre. Tiden för att göra ett arbete med kvalitet minskade, lusten och glädjen i jobbet började avta.Men jag ville inte bli en gnällig lärare. Jag har mött alldeles för många bittra och maktlösa lärare som sprider negativ energi till sin omgivning, sina elever och kollegor.
Istället valde jag att gå ner i tjänst, började skriva på de böcker jag ville ge ut, startade webbsajten Punctum saliens, knöt nya kontakter i näringslivet och var på väg att lämna yrket. Men något höll mig kvar. Och det är eleverna. Jag har ännu inte funnit någon arbetsuppgift som jag känner är lika meningsfull som möten med elever. Unga människor med tankar och åsikter på väg att forma sina liv. Här kan vi lärare verkligen vara med och göra skillnad. I detta möte byggs samhället. Och kvalitativa möten tar tid. Att dessa möten får ta tid det kommer jag att fortsätta kämpa för, på olika sätt. Skolan är ingen maskin. Den är ett kunskapens palats och ett frirum där nya tankar och kunskaper skapas.Kunskapsprocesser tar tid, olika lång tid beroende på de förutsättningar eleven har med sig. Men alla ska ha samma möjlighet till att bygga den breda kunskapsbas som gör att hon eller han kan skapa sig sin egen framtid. Här har något hänt de senaste åren. Denna tid finns inte längre. Jag funderade på att lämna yrket. Nu funderar jag på att stanna kvar, åtminstone ett tag till. Det politiska utfallet kommer att vara mycket viktigt ikväll för det samhälle som vi kommer att få framöver.
